dancingnancies

Så fort kameran kommer fram gör han nämligen såhär:

Jag har visserligen (på något oförklarligt vis) lyckats överleva hela helgen utan honom men fis vad skönt det ska bli när han kommer!

Här hemma har vi inte gjort så mycket. Vi var till affären igår och det var fruktansvärt på riktigt. Det blåste så kallt att jag fick vända barnvagnen åt fel håll (för att det inte skulle blåsa i ansiktena på mina små) och släpa vagnen efter mig, samtidigt som jag flåsade så stort jag kunde med öppen mun innanför halsduken för att försöka bli varm om kinderna. Och det var inga blöjor eller andra livsnödvändigheter som skulle handlas heller så vi hade gott kunnat stanna hemma redan från början eller åtminstonde vänt när det stod klart vad för slags promenad det skulle komma att bli (efter en halvmeter ut på gården). Hemskheter.

Idag var en av de längsta dagarna i mitt liv.
Måndag, men inget dagis.
Leia började dagen med att skrika jävligt högt vid halv fem, och fortsätta skrika tills Laban bestämde sig för att det var lika bra att göra morgon nu när vi ändå var uppe. Jag låg kvar i sängen och morrade dovt till klockan sju, då jag (god och from som jag är) krälade ut i köket och ställde mig och bakade scones till frukost. Inte värt det.
Barnen smakade knappt.



Och såhär får man mamman att glömma bort allt bråkigt man gjort under dagen och få henne att smälta ihop till en stor pöl av ååååh istället.

Jag kan bara inte hålla med om att det vore en så bra idé just nu.
Sommar däremot, vore en jättebra idé just nu.




Raffe åkte inatt, och just nu sitter han på flyget till England.
Jag är lite avundsjuk eftersom det mest spännande jag har planerat för helgen är att tvätta håret. Fast det är visserligen mer spännande än det låter, visste ni hur längesen det var jag gjorde det skulle ni förstå.

Min son förvånar mig förresten dagligen numer. Imorse tillexempel sa jag åt honom att han inte fick äta salta kex i sängen, och då gick han och satte sig i soffan och åt det istället. Som en lydig liten hund.
Helt sjukt.

så väldigt väldigt mycket snö..

Allt är väl. Väldigt väldigt väl.
Filosofin är ny och svår och otäck och till största delen på näst intill obegriplig engelska, men jag tycker om den. Hemmet är underbart, barnen skriker hysteriskt och ofta men ser till att varva vrålen med att ösa långa kramar och blöta pussar över mig, och när de öser långa kramar och blöta pussar över mig förlåter jag dem allt.

Raffe åker till England på fredagnatt för att fightas.
Med halsfluss.
Jag är lite rädd att han kommer hem om inte död så åtminstonde trasig, men det kommer gå bra.

Och nästa helg tar "momom" an sig den minst sagt modiga uppgiften att passa både mina och syrrans ungar. Samtidigt.
Detta betyder givetvis kalas, och kalas gillar vi. Kalas är man som småbarnsförälder inte vidare bortskämd med och således innebär kalas (givetvis) att jag kommer kalasa tills jag trillar ikull.
Och det gillar vi.



Livet är oförskämt fint just nu.
Jag är precis där jag vill vara, med precis de människor jag vill vara med - min familj.


(jag älskar dem så vansinnigt)

(och ja. där är Leias långa vackra fantastiska lockar ja..)
(snyft)

Nu är vi inflyttade!
Förrådet är fyllt till bristningsgränsen med tavlor och prylar och doningar och tjafs som vi inte riktigt har lust att packa upp än, men allt nödvändigt är på plats och vi BOR.
Det här känns mer som ett hem redan än någonting jag bott i sen jag flyttade hemifrån för första gången.

Vi tittade på dagiset idag iaf, och det var hemskt fint och mysigt och allt, men de hade inga platser över. Så nu ska jag maila några fler dagis här som inte heller har platser över och efter att vi har kikat på alla får vi sätta upp oss på kö på de som verkar bra. Be en bön för att det inte tar hundratusen år är ni rara.


Nu ska vi lägga oss i våran fruktansvärt enorma säng och titta på våran fruktansvärt enorma tv och hålla tummar och tår för att barnen sover bättre och mindre i våran säng inatt än de gjorde igårnatt.
Livet är förskräckligt fint.

Idag har vi städat skiten ur nya lägenheten och imorgon tar vi de sista sakerna (sängar och annat sånt som kan vara lite bra att ha där man bor).
Det känns toppen!
Underbart!
FANTASTISKT! No more fucking kalmarvägen, och mycket mer glädje i livet än så kan man inte be om.

På fredag ska Raffe och jag smyghälsapå på ett nytt dagis, och vad ni än gör så sluta genast med det och sysselsätt er med att hålla tummarna för att det dagiset är asbra och att de har plats åt mina ungar istället.


Filosofikursen har börjat och det är roligt och jävligt otäckt.
Jag läser, och sen läser jag om och läser igen och jag är så TOKIGT glad att Raffe läser den här kursen med mig och kan förklara sånt som jag inte får in ens efter fjärde läsningen, som det här:

In "Four Forms of Scepticism," Moore considers a skeptical argument of Bertrand Russell's to the conclusion that he does not know "that this is a pencil or that you are conscious."(2) After identifying and numbering four assumptions on which Russell's argument rests, Moore writes:
And what I can't help asking myself is this: Is it, in fact, as certain that all four of these assumptions are true, as that I do know that this is a pencil or that you are conscious? I cannot help answering: It seems to me more certain that I do know that this is a pencil and that you are conscious, than that any single one of these four assumptions are true, let alone all four. That is to say, though, as I have said, I agree with Russell that (1), (2), and (3) are true; yet of no one even of these three do I feel as certain as that I do know for certain that this is a pencil. Nay more: I do not think it is rational to be as certain of any one of these four propositions, as of the proposition that I do know that this is a pencil.


Eller det här:

1; 2; therefore, C,

Moore argues
2; not-C; therefore, not-1,


(Hanna argues tillbaka not-2;not-C;not;not 1;therefore,NOT. Ha!)

Mina tankar går till världens bästa Fasching ikväll..

Det började inte så jävla bra.
Raffe och jag och Laban smög upp, hämtade tårtan och paketet och tågade sjungandes in i Leias sovrum, varpå lilla fröken brast i gråt. Hurvida vi sjöng för högt eller bara för illa är ännu oklart, men det gick över en stund efter vi slutat iaf.


(packade kartonger och ikeakassar i bakgrunden ja, så är det åt vilket håll man än knäpper kort här hemma nu)


Världens bästa present! Vi var så hemskt bra som köpte den här, den är UNDERBAR. Hejja oss. Hejja aquadoodle!


Leia i sin älskade pippitröja som hon fick av Raffes föräldrar.


Mycket lycklig lillebror. (och ja, det är snor. det är liksom alltid snor..)


Efter paketöppning och tårtätning lämnade vi Leia på dagis. Laban fick följa med hem för han hade några prickar i ansiktet som vi trodde var svinkoppor. Vi åkte till Raffes gamla lägenhet och städade ur den, åkte till vårdcentralen och fick konstaterat att det inte var svinkoppor, och sen gick jag och Laban och hämtade hem Leia.
Hon hade blivit biten.
Av en haj pojke på dagis.



På vägen hem gick vi till affären och handlade på tok för mycket godis som de mulade i sig efter den obligatoriska födelsedagstårtmiddagen.

Nu sover Laban, och Leia är uppe och myser.
En BRA födelsedag! Och på lördag blir det kalas.

Syrran påpekade att det var titta-i-puppan-grejer på bänken hos doktorn jag var till, och ja. Det var det.. Det fanns även en sån här och en stor karta över the female reproductive system och jag var hemskt nervös att de skulle ha missupfattat allting ett tag där.

Just den här tiden för tre år sedan var jävligt otäck. Jag minns inte om vi hade kommit in till BB än eller om vi typ var precis på väg dit, men natten spenderades på en hysteriskt obekväm gästsäng (för att Henke var tvungen att ligga i den riktiga sängen för att det på något vis var mest synd om honom) och mitt i natten nångång kröp jag in på toaletten och sms:ade mamma och berättade att Henke var full i knark och varvade att irra runt på avdelningen med att ligga och skrika jävligt högt så jag inte skulle kunna sova och att sitta inne på toaletten och tjyvröka och att jag ville att hon skulle komma.
Och mamma kom, och mamma lyckades köra iväg åbäket och sen satt hon brevid mig medans jag vrålade ut den här lilla guldklimpen:



Och tänk. Tre år senare är hon helt enorm, åt alla håll! Lång och vild och fantastisk, inte bebis någonstans..
Det finns en massa saker jag skulle behöva skriva här, men jag överlåter det åt Erik Lindorm istället, för han, han kan sin skit.

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig kärlek i rikligt mått
och vänner att lita på.

Får du ner något saliv ALLS?, frågade doktorn när hon kikade ner i min ack så trasiga hals. Jovisst, svarade jag, men jag gråter när jag gör det. Det kommer snart någon och pillar dig i halsen, sa hon, och efter en stund kom det någon och pillade mig i halsen.
Sen kom doktorn tillbaka och berättade att jag minsann hade jättemycket halsfluss och att vi hade en halvtimme på oss att åka ut till birsta för där var apoteket öppet.

När vi kom hem igår bara grät jag. Jag kunde inte säga till barnen att det var läggdags och jag kunde inte få dem att begripa att jag ville att de skulle komma till mig så jag kunde borsta tänderna på dem. Jag kunde inte prata och jag kunde inte sitta upp och jag kunde inte ligga ner och jag kunde inte dricka vatten och jag var så hungrig så hungrig för tre teskedar vaniljglass på morgonen mättar inte en hel dag. Tydligen.


Men helgad vare antibiotikan!
När jag vaknade i morse upptäckte jag att jag kan svälja utan att hela kroppen rycker till.
Ont har jag givetvis, men jag LEVER! HEJJA!

Nu sitter jag och väntar på att farbror doktorn ska komma och laga min hals..

Jag har ooooont...